Flyktinstinkten
Tänk dig en vanlig tamhästdag. De lever sina liv i stallet och i hagen, och oftast tillkommer det inte så mycket nya faktorer i dessa miljöer.
Uteritterna däremot är desto mer innehållsrika. Plötsligt hoppar ett rådjur ut på vägen, eller så har bonden ställt upp rundbalar med vit fladdrande plast, eller så har soptunnan flyttats en halvmeter, eller...
Uteritten är utan tvekan det perfekta tillfället för hästen att träna flykt!
Det finns givetvis andra situationer också, som t.ex. hästar som är ovana vid ridhus som reagerar på människor på läktaren.
Att flyktbeteendet tänds när vi rider är naturligtvis en stor olycksrisk. Därför bör vi göra vad vi kan för att eliminera detta. Att bestraffa hästen är aldrig en bra idé, och speciellt inte när det A) rör sig om ett så pass stort behov hos hästen, och B) hästen kopplar ihop flyktinstinkten med obehaget från bestraffningen, vilket förstärker rädslan och bekräftar att soptunnor är rovdjur.

Miljöträning
En bättre och för alla parter roligare idé är att lägga in miljöträning då och då i vardagen. Hur ofta det behövs varierar från individ till individ, beroende på deras personlighet och vilken roll de har i flocken.
Spanaren är den eller de hästar i flocken som är mest flyktbenägna, då det är de som i regel upptäcker hotet först och får de andra att dela reaktionen.
Om du har en Spanare ska du inte bli besviken om du inte lyckas träna bort nerverna på utsidan; det är ju deras jobb och livskall. Däremot kan du gärna hjälpa dem så långt det går och framförallt komma fram till ett system där hästen inte sticker utan bara reagerar.
Det ska också nämnas att långt ifrån alla hästar som upplevs vara rädda för allt är Spanare. De flesta är helt enkelt bara osäkra med dåligt självförtroende eller understimulerade.